Varför vore det dags att slopa inträdesproven?
22.8.2017 Blog Matti Sarvimäki
Ett problem i den pågående debatten är att förlorarna i det nuvarande systemet inte kan göra sig hörda i den, skriver Matti Sarvimäki.
Bild: Roman Vukolov / Shutterstock.com
Debatten om fördelarna och nackdelarna med högskolornas inträdesprov har hettat till igen. Flammorna tog fart till följd av de nya riktlinjer som Undervisnings- och kulturministeriet dragit upp tillsammans med högskolorna om att före 2020 övergå till studerandeurval främst på basis av betygen. Arbetsgruppernas rapporter som utgör underlag för reformen är Valmiina valintoihin. Ylioppilastutkinnon parempi hyödyntäminen korkeakoulujen opiskelijavalinnoissa och Valmiina valintoihin II. Ammatillisesta koulutuksesta korkeakouluun (rapporterna är på finska med presentationsblad på svenska), och VATT:s debattartikel om ämnet finns VATT Policy Brief, 21.4.2016 (på finska).
Initiativet har väckt häftigt motstånd.
Om fördelarna i det nuvarande systemet faktiskt är så stora och nackdelarna så små som många debattörer hävdat, så vore det säkert bäst att bevara det. I många inlägg (på finska) nämns inträdesproven som en viktig del av det finländska utbildningssystemet: de sorterar ut kunniga och motiverade studerande till varje ämnesområde, de bidrar till jämlikhet och jämställdhet, de ser till att gymnasierna är allmänbildande, de lindrar stressen för gymnasisterna, de bereder väg från yrkesskolorna till universiteten och de hjälper ungdomar att hitta rätt bransch. De enda nackdelarna verkar hänföra sig till att systemet är dyrt, det är tungt att plugga för inträdesproven och att prepkurserna är lönsam business.
Dessvärre är fördelarna med inträdesproven betydligt mindre och nackdelarna större än vad som hävdas ovan. I detta inlägg vill jag belysa ett par synpunkter som gärna kan ägnas mer uppmärksamhet.
Det största problemet med inträdesproven är att de begränsar möjligheterna att söka in på flera områden samtidigt. Självklart kan man skicka in flera ansökningar, men vill man verkligen komma in på en skola där det är hård konkurrens om studieplatserna, så är det bäst att satsa all energi på den. Att sedan landa en halv poäng under antagningsgränsen innebär oftast att man blir helt utan studieplats. Så går det varje år för tusentals begåvade ungdomar som blir tvungna att försöka följande år på nytt – och alla lyckas inte den gången heller. Detta leder till att studiestarten fördröjs och yrkeskarriären blir kortare.
Visserligen har sabbatsår också sina för- och nackdelar, men ungdomarna skulle säkerligen dra mer nytta av dem om pausåret vore frivilligt.
Inträdesprov är inte heller någon bra mätare på motivation. Det är ju sant att det är tungt att plugga för inträdesprov och att knappast någon gör det på allvar för att komma in på en utbildning som inte alls lockar. Problemet är att inträdesproven tvingar de sökande att balansera mellan sina verkliga önskningar och sannolikheten att bli antagen. Därför är det många som inte vågar söka till sin drömutbildning om alternativet är en utbildning som är helt okej och lättare att komma in på. (Ett försök att illustrera situationen finns här (på finska).)
Å andra sidan är det relativt många studerande som avbryter studierna och byter bransch även i det nuvarande systemet.
På vilket sätt kan skolorna då försäkra sig om att de studerande är motiverade? UKM:s arbetsgrupp hävdade i vår slutrapport (avsnitt 4.3) att det bästa sättet att mäta motivation är att helt enkelt se vart de sökande söker sig i ett väl upplagt urvalssystem. Vi motiverar detta med att en ungdom som till exempel vill bli läkare knappast börjar studera kemi om möjligheten att studera medicin erbjuder sig.
Det väsentliga draget i ett väl upplagt system är att man kan söka till en viss utbildning och ändå ha möjlighet att bli antagen till någon annan utbildning. Ett urvalssystem som bygger uteslutande på betygen kan lätt utformas så att detta villkor uppfylls. Likaså är det möjligt att inkorporera intervjuer och lämplighetstest, så länge det inte tar mycket tid att gå på dem. Alla slags inträdesprov för vilka det behövs förberedelse leder däremot oundvikligen till att de sökande börjar fundera på valet mellan en på riktigt intressant utbildning och ett säkrare men tråkigare alternativ.
(Randanmärkning: Försöket att göra inträdesproven mindre betungande genom att minska på mängden stoff som ska läsas eller offentliggöra det senare under våren gör inte situationen bättre, detta eftersom de sökande ändå med fördel bör satsa allt på ett prov.)
En annan motivering för inträdesproven är att de bidrar till lika möjligheter för alla. De anses vara speciellt viktiga för pojkarna, eftersom kvinnor i genomsnitt klarar sig bättre i studentskrivningarna än män. Skillnaden kan sannolikt åtminstone delvis förklaras med att flera av flickorna redan har hunnit bli unga kvinnor när de skriver studentproven, medan många av pojkarna, som i snitt utvecklas långsammare, fortfarande är pojkar. De är dock även möjligt att pojkarna skulle satsa mer på studentskrivningarna om skrivningarna spelade en större roll för deras framtid.
Ett rättvist (och effektivt) system ska ta fasta på hur väl de sökande skulle göra ifrån sig om de blev antagna i en viss utbildning. Att mäta de sökandes potential är inte lätt och de individuella skillnaderna i mognad – och i omständigheterna under barndomen och ungdomen – försvårar uppgiften ytterligare. Därför måste ett bra system kunna erbjuda tillräckligt med nya möjligheter för dem vars förmåga mognar först efter tonåren.
Urvalsproven är likväl ett dåligt sätt främja likabehandling. För det första är de en dyr lösning för samhället. Det vore klokare att använda resurserna på att hjälpa ungdomar som utvecklas långsammare, eller lever i svåra förhållanden, redan långt innan de söker till högskoleutbildning. Att ge större frihet att skriva om studentprov och öppna upp studentproven även för andra än personer som gått gymnasiet, skulle också vara en förbättring från nuläget, eftersom bättre vitsord på studentbetyget ger möjlighet till antagning till flera branscher. En ännu större förbättring vore att tydligare separera antagningen till kandidat- och magisterstudier, varigenom den första högskoleplatsens betydelse skulle minska.
Dessa metoder, om de implementeras rätt, skulle sannolikt också klart förbättra situationen för yrkesutbildade jämfört med nuläget.
Det är dessutom synnerligen konstigt att jämlikhet används som motivering för att försvara det nuvarande systemet eftersom inträdesprov kan förstärka betydelsen av familjebakgrund och bostadsort. Konkurrensen om de populäraste studieplatserna är ett hårt spel, där varje antagen betyder att någon annan blir utanför. Vinnare i det nuvarande systemet är de ungdomar som gjorde mindre bra ifrån sig i studentskrivningarna men klarade inträdesprovet galant. Förlorare är de som skrev bra studentprov, men som av en eller annan orsak inte lyckades i inträdesprovet, eller inte vågade söka till en utbildning med tuff antagningskonkurrens.
Ett problem i den pågående debatten är att förlorarna i det nuvarande systemet inte kan göra sig hörda i den. Forskarna kan inte heller egentligen föra deras talan, eftersom vi saknar data om vad ungdomarna egentligen önskat.
Jag tror ändå att det inte är en överdriven gissning att säga att det finns en stor grupp ungdomar vars föräldrar inte kan eller vill försörja ungdomarna medan de pluggar för inträdesprov eller betala för prepkurserna. Min gissning är också att många av dessa ungdomar bor avlägset på orter där inga prepkurser ordnas.
I ett genuint likabehandlande system startar alla sökanden på samma linje, oberoende av kön, familjebakgrund eller bostadsort. Det finns knappast något system som uppfyller detta till fullo. Ett väl upplagt betygsbaserat urvalssystem – i kombination med fungerande möjligheter för de sökande att kompensera tidigare misstag eller otur – vore ändå ett betydligt bättre alternativ än det system vi har i dag.
Matti Sarvimäki
Arbetsmarknad och utbildning
Blog
Pressmeddelande
gymnasier
högre utbildning
policyåtgärder
utbildning
utbildningsval
yrkesinriktad utbildning
